My Sweet Venezuela part 2

 Hola guapos! Här kommer nu fortsättningen på min reseberättelse "My Sweet Venezuela".

Den första månaden (Januari) gick åt till snorkling, djungeläventyr, indianer, fest, skorpionbesökt övernattning under bar himmel, canyoning, stadsliv, pendelhopp, bergsbestigning, cowboys, anakondafångst och mycket mycket mer! Den andra månaden på vår resa fortsatte i samma äventyrliga anda!

Vecka 5: De första dagarna spenderades i en liten kuststad/fiskeby vid Karibiska kusten vid namn Choroni som visade sig vara ett riktigt pittoreskt fest och surfparadis! Efter en 14 timmar lång bilfärd från savannen och slättlandskapen anlände vi till Choroni där vi fick ta farväl av 3 fina människor i vår lilla familj, Nanna, Lasse och Niels som skulle resa hem/vidare ut i världen.

I Choroni köpte vi Guarapita, som är Choronis typ "national drink" och är en hemlagad passionsfruktsrom som inte finns någon annan stans i världen. Den var verkligen underbart god! Dagarna spenderade vi på Playa Grande som verkligen var en paradisstrand med turkosblått vatten, vit sand, palmer och härliga enorma vågor att leka och surfa i och på kvällarna både fredag och lördag var det trumfest ute på stan nere vid huvudgatan Malecon vid vattnet. Under trumfesterna samlades lokalbefolkningen från både Choroni men också närliggande orter runt omkring för att festa på gatorna. Invånarna hade med sig traditionella trummor och spelade den typiska musiken som hörde till, bilar med stora bashögtalare stod och spelade festmusik och torget vimlade av människor med drinkar i händerna. Vi fick även se en speciell sorts dans som man dansar i Venezuela som vår fotograf beskrev som "Sex with clothes on" och han som höll igång det kom och drog upp en väldigt chockad Netti i ringen och tvingade mig att dansa med honom. Jag skrattade nog mer än jag dansade men det var en kul upplevelse.

En dag tog vi båt ut till ön Chuao för att besöka ett kakaoplantage där världens bästa kakao odlas och där vi skulle se ett 80 meter högt vattenfall. Men under vandringen genom plantagen och djungeln där vi korsade en flod flera gånger genom att vandra i vattnet tappade vi bort Sebastian. Han var helt försvunnen så vi fick vända om och leta efter honom i någon timme istället. På vägen hem köpte vi lite produkter gjorda på kakaon. Bland annat kakaoglass och chokladkräm som smakade ljuvligt.

Sista dagen i Choroni var det dags för surfinglektioner. Efter lite teori och öva att ställa oss upp på land fick vi bege oss ut i den kraftiga vågorna. Jag kom upp på första försöket och det var så otroligt roligt! Träningsvärken dagarna efter var däremot ett faktum. Vi åt Ceviche på svärdfisk och vandrade på stan i hopp om att hitta souvenirer vilket knappt existerar i Venezuela.

 

 

Hund + läsk, 25 Bolivar = 3€

Provar Ceviche på svärdfisk tillsammans med vår privata fotograf och kameraman Alejandro.

Bygga sandslott

Bada bada bada i det varma vattnet!

Mette beach babe

Fina Ise och jag lapar sol!



Båttur ut till Chuao för kakaoplantage och vattenfall!

 

"Graffitti på Chuao"

Kakaoglass, gjord på världens bästa kakao.

Vi hittade en hemlös hund som vi tog in och gav ett hem åt. Tvättade upp, gav mat och sovplats och fick namnet "Baby". Här duschar jag Baby första gången.  

Dags att uppfylla en av mina drömmar! SURFINGLEKTIONER!

Stine kämpar på!

Första försöket påväg upp för mig!

Tjejen med stilen... Balansen var väl inte den bästa alla gånger.

Lasse besegrar vågorna!

Jonas visar hur det ska gå till.

Min fina filur! ♥

 

När dagarna i Choroni passerat var det dags att återvända hem till huvudcampen i Playa Colorad efter nästan 3 veckor on the road genom landet. Från Anderna i väst till slättlandskapet i syd till karibiska havet i norr. På vägen hem skulle vi däremot göra ett stopp för fallskärmshopp så gruppen på 17 personer delades in i 2 mindre grupper för att minska ner väntetiden. Alla killarna, jag, Mette Louise, Helene och Louise hamnade i gruppen som skulle göra vår sky dive först och de andra tjejerna fick fara direkt hem till campen och skulle göra sin sky dive senare under resan. Fallskärmshoppargruppen klev upp klockan 4 på morgonen, packade ihop oss i lilla bilen och gav oss iväg upp och ner längs smala, slingriga bergsvägar. Vi gjorde ett stopp för lite typisk venezuelansk frukost - Arepas och anlände till flyghangaren runt 9 på morgonen.

Lasse, förste man ut, var glad att han överlevde!

Plåtkråkan vi åkte upp med. Plats för 4 personer sittande på golvet. Piloten, fotografen, instruktören och den som hoppade.

En lycklig och söt Helene efter sitt hopp!

En lugn Andreas innan hans hopp.

Efter! Happy Adrenaline Junkie!

 

Det tog hela dagen för alla 10 att hoppa. Klockan 7 på kvällen styrde vi kosan mot vår huvudcamp där de andra redan väntade. Christian sa att om vi hade tur (trafikförhållandena kan vara väldigt oberäkneliga i Venezuela. En 5 timmars sträcka kan mycket väl ta 10 timmar) så skulle vi vara i Playa Colorada sent på natten. Vi trodde då att vi kanske skulle vara hemma runt 01:00-02:00 men så var inte fallet. Vi körde i sträck med endast ett stopp för middag/nattmat och anlände till Playa Colorada klockan 5 på morgonen dagen efter där vi möttes av ett gäng oroliga tjejer som trodde nått hade hänt när vi kom hem ett helt dygn efter att vi for.

6 st killar och 2 tjejer inpackade i en bil för 6 personer, en 10 timmars nattlig körtur. Vi fick fläta ben och stuva tight , men mysigt hade vi.

 

Väl i Playa Colorada hade vi några "lugnare" dagar efter 3 veckor av äventyr. Vi spenderade lite tid på vår strand, for till Puerto La Cruz för att shoppa lite och höra av oss till nära och kära.

En dag tog vi en båt ut till en karibisk ö där vi spenderade dagen på stranden med sol och bad i det kristallklara varma vattnet. Där höll även en modellagentur till och fotade sina bikinimodeller. Søren lyckades lura deras manager att han var en dansk fotomodell så han fick ta foto tillsammans med alla modellerna och jag fick 2 telefonnummer och en gratis glass.

Vi for också allihop till ett shoppingcenter där vi gick på bio. Trotts att det var kväll var det 25 grader varmt så vi hade alla shorts och flipflops på. Men när vi kom till biljettluckan på bion fick vi höra att man inte får gå in på en bio i shorts och flipflops i Venezuela. Som tur var kände Christian ägaren så vi fick komma in ändå.

Efter bion for vi vidare till en karaokebar. På vägen dit var alla lite skeptiska. Karaoke? Nyktra? Men så fort vi klev in genom dörrarna serverades vi drinkar där 80% av glaset var fyllt med alkohol så vi kom snabbt i party mood. Det tog inte länge före vi alla stod och skrålade lyckligt till både spanska och engelska klassiker. Det var en riktigt mysig och lyckad kväll!

Vecka 6: En av dagarna tog Christian ut oss på sin båt för lite kneeboarding innan vi for på en stadsrundtur i städerna Barcelona och Lecheria. Efter stadsrundturen stannade vi vid ett gammalt fort som lokalbefolkningen byggde för länge sen för att skydda staden mot pirater på karibiska havet.. När solen sjunkit ner i havet susade vi hem för middag och dusch innan vi for ut på Lecherias bästa klubb/bar för en helvild natt.

 

Det klaraste havsvatten jag någonsin sett!

 

Ut på kneeboardingtur!

Karaokebar! Killarna kör för fullt!

Stadsrundtur och solnedgång i Lecheria!

Efter några dagars återhämtning i Playa Colorada, med fest och stränder var det dags att ge oss av på nästa roadtrip. Klockan 4 på morgonen packade guiderna in alla våra väskor och liggunderlag i bilen och vi trängde ihop oss i minibussen. Vi gav oss iväg till en liten flygplats där vi klev på ett litet flygplan som skulle ta oss till Canaima national park. Flygplanet var det minsta passagerarflygplan jag någonsin flugit med.

Efter en timmes flyg landade vi vid en militärbas där vi hittade vykort (de första och enda vykorten vi såg i hela Venezuela på 2 månader). Därifrån fick vi åka på flaket på en gammal militärlastbil ut till en strand där vi hämtades upp av 2 långa väldigt smala båtar som skulle ta oss ut till djungeln och världens högsta vattenfall, Angel Falls.

Vi hade private jet. Flyg med plats för 19 personer och vi var 19 personer. 17 ungdomar, en fotograf och en guide.

Det sprättade enorma mängder vatten upp i båtarna. Regnjacka på!

StormskärsStine!

Vi åkte med båtarna upp längs den virvlande floden, mot strömmen. På vissa ställen åkte vi till och med upp för små 30cms "vattenfall".

Vi anlände till en djungelcamp just nedanför Angel Falls efter 20 minuters båttur, en halvtimmes vandring med lunch på en strand med sand så finkornig att den kändes som mjöl och ytterligare  3 timmars båttur. I djungeln sov vi i hängmattor en natt innan vi begav oss iväg på en kort vandring upp mot utsiktsplatsen för världens högsta vattenfall.

Efter att vi kikat på Angel Falls och badat lite i det var det dags att stiga ombord på båtarna igen för att ta oss ner längs floden tillbaka till flygplatsen.
Det sprättade så mycket vatten på vägen tillbaka så det såg ut som vi duschat med kläderna på. Vi sov en natt på ett gästhem i Canaima national park och dagen efter for vi ut till ett annat stort vattenfall som vi klättrade in bakom och även tog oss upp ovanför.

På eftermiddagen klev vi ombord på vårt lilla privatflyg igen och flög tillbaka. Från flygplatsen hämtades vi upp för att påbörja vår resa mot sydost ner till Gran Sabanas vildmark. Resan dit var så lång så vi skulle övernatta på vägen så vi kördes till ett gästhem där vi skulle få lyxa till det lite en dag innan vi skulle bo 2 veckor i tält. På gästhemmet sov vi i sängar inomhus, vi badade i poolen, lekte med aporna de hade på gården och spelade biljard.

Badar i världens högsta vattenfall!

Dig, mig, Væring!

Världens högsta vattenfall, Angel Falls 979meter högt.

Det andra vattenfallet som vi vandrade bakom. Mellan vattenridån och bergsväggen.

 

 

Dagen efter var det dags för en 12 timmars körtur mot Gran Sabana. Vi körde längs de guppigaste sand/grus "vägarna" jag någonsin sett. Vi studsade omkring som vantar i bilen och kylboxen med mat trillade till och med av taket.

Sent på kvällen anlände vi till en gräsplätt mitt ute i ingenstans. Där satte vi upp våra tält i ljuset av våra pannlampor men när vi skulle gå och sova visade det sig att mitt liggunderlag hade blivit kvarglömt i huvudcampen i Playa Colorada. Guiderna hade missat det när de packade bilarna så jag fick sova i ena bilen tillsammans med Alex.

Morgonen efter hade vi spanskaundervisning. Efter spanskan mötte vi en pemonindianfamilj som lät oss prova deras gamla traditionsenliga dräkter. Vi tog en dusch i ett litet vattenfall som fanns bredvid stället vi tältade på samt badade i "naturliga jacuzzis" som var helt runda, ca 1-1,5 meter i diameter breda och 2 meter djupa hål i berget fyllda med vatten.

Där hittade vi även en liten kompis... Snygg frilla hade han i alla fall!

Mette Louise tar en morgondusch

Och Sebastian ett morgondopp

Efter vi haft lite fotosession samlades alla vid tälten igen för att sjunga lite dansk och spansk födelsedagssång för Richardo vår guide som fyllde 22 och Maria som skulle fylla några dagar senare. Vi åt romtårta med händerna eftersom våra eating set var inpackade i våra väskor redan och vår fotograf Alejandro delade ut blommor eftersom det var alla hjärtans dag.

Efter tårtkalaset for vi vidare till San Francisco de Yuruani, en liten by nära gränsen till Brasilien där vi skulle bo i tält på bakgården till en indianfamilj. Eftersom mitt liggunderlag fortfarande var kvar i huvudcampen fick jag sova utomhus i en hängmatta istället. Inte mig emot då det var otroligt bekvämt att sova i hängmattorna och utomhus istället för i ett svettigt tält på hårda marken.

Vecka 7: I San Francisco tog vi det mest lugnt. En dag korsade vi gränsen till Brasilien för lite shopping en timme i en liten gränsstad. Vi var också på vattenfallsturné, - Vi for runt i området och badade i olika små vattenfall och sjöar med naturliga vattenrutchbanor och liknande och bara njöt av solen och värmen.

En av kvällarna var det födelsedagsfest. Festerna här hemma är ingenting i jämförelse med våra härliga pulserande fester där nere. Sån otrolig stämning! Byn styrdes av en lokal sheriff och de hade nästan ingen kriminalitet över huvud taget men de hade också speciella lagar. Varav en var att det skulle vara tyst i byn efter klockan 11 på kvällen men vi fick trotts allt lov att festa utomhus en kväll.

Några typiskt Venezuelanska hus i San Francisco. Såhär såg i princip alla hus ut i Venezuela. Platta, låga, gjorda av betong, fyrkantiga och i tusen glada färger samt utan glas i fönstren. Dessa var dock lite finare. Många var mer fallfärdiga, avflagnad färg eller kanske bara färg på en sida.  

Turist-Maria

Favoriten i Santa Elena, glass-milkshakemix med choko oreo smak.

Kort besök till Brasilien

 

Hitta snygga kläder...

Efter några dagar i San Francisco var det dags för resans stora final äventyr. 6 dagars vandringen upp på Roraima. Roraima är ett 2800 meter högt platåberg som ligger på gränsen mellan Venezuela, Brasilien och Guyana och är det högsta av the Tepui plateaus i Sydamerika. Dessa platåberg anses också vara bland de äldsta landformationerna i världen.

Uppe på Roraimas topp ser naturen helt annorlunda ut än i resten av Venezuela och någon annan stans i världen. Uppe på berget är allting svart och med stora naturliga stenformationer som ser ut som de trotsar gravitationslagen och det har lite månliknande landskap. Dessutom finns det växter och djur som inte finns någon annan stans i världen som blivit fast på toppen. Därför finns det regler om att man inte får ta med någonting från toppen, inte ens en sten. Det görs stickprov där lokala indianer söker igenom väskorna på backpackers som kommer ner från berget för att se att man inte har något med sig. Har man någonting med sig åker man på böter på ca 700€.

Så vi packade allt vi inte behövde ha med oss i lilla bilen och slängde sedan våra stora ryggsäckar, fyllda med all mat vi behövde för 6 dagar, sovsäck, kudde, liggunderlag och tält på ryggen, knöt vandrarkängorna på fötterna och tog vattenflaskan i handen för att påbörja vandringen. Första dagen vandrade vi 12 km i 30 graders värme och gassande sol. På eftermiddagen kom vi fram till vår första övernattningsplats där vi slog upp tälten och delades in i matlagningsteam som skulle hjälpa Richardo att laga maten under vandringen.

Landskapet runt Mount Roraima har används i första Jurassic Park filmen och själva berget gav pixar inspiration till filmen Up.

Efter en lugn kväll och tidig morgon bar det iväg för nästa etapp. Dag två vandrade vi 9 km men det blev brantare och brantare när vi närmade oss foten av berget och solen gassade så man trodde man skulle smälta bort. Vi anlände till foten av berget vid lunchtid så vi slog upp tälten, matlagningsteam nr2 började laga mat och resten gjorde ett tappert försök att tvätta av oss lite svett och smuts i en närliggande iskall liten fors.

Nästa morgon började klättringen upp på toppen. Till en början förstod jag inte hur vi skulle klara av att ta oss upp på berget då det såg ut som det bara var 90 graders stupande bergsväggar på alla sidor. Det fanns dock en liten gömd stig man kunde följa men det gick brant upp och ner längs bergsväggen.

Vägen upp varierade mellan branta stenväggar att klättra över där man behövde använda händerna, trädstammar att klättra över eller krypa under. Inte alltid det lättaste med en 10 kgs väska på ryggen.

Jag och killarna höll täten. Här har vi lite vilopaus i väntan på tjejerna.

Efter 4 km klättrande nådde vi tillslut toppen av Roraima. Det var en otrolig känsla att stå ovanför molnen och titta ut över det fantastiska landskapet nedanför och veta att vi klarade en otroligt tuff och tung vandring som inte många människor gjort.

Uppe på toppen berättade Richardo att vi absolut inte fick gå någonstans ensamma då det är extremt farligt där om man inte kan området. Dels för att det är enormt stort och med alla stenformationer så man lätt går vilse men också för att man är precis på en sån höjd att molnen passerar genom en. Inte över, inte under utan precis på vår höjd så det kunde var 5 minuter strålande sol och varmt, några sekunder senare stod man mitt i ett kallt, blött moln och såg inte längre än 1 meter framför sig. Och ytterligare 2 minuter senare var det sol igen osv och med alla stup kunde detta vara livsfarligt.

Vi slog upp våra tält under ett klipptak. Det fanns däremot ingenstans att sätta fast tältet ordentligt i bergsgrunden och marken lutade väldigt mycket men det var bara att ta det man hade. När man bestiger berg kan man inte vara så kinkig.

 

 

Bästis och jag, bruna som pepparkakor.

Det finns en anledning till att toppen av Roraima kallas för "the lost World"

I made it to the top!

Tar det lugnt i köket!

Värmer varandra efter ett kallt bad

Upptäcksfärd på toppen

På väg ner från toppen igen.

 Att bestiga berget tog 3 dagar. Vi spenderade sedan 1 dag och en natt på toppen. Natten var väldigt kall men inte lika kall som på Pan de Azucar. Det höll sig kanske runt 5-10 grader åtminstone. Inte minus som i Anderna. Vandringen ner tog vi på 2 dagar. Första dagen då det krävdes att man tog det försiktigt p.g.a. att det var så brant vandrade vi bara 4 km, precis som sista dagen upp, och sov i campen vid foten av berget.

Tidigt på morgonen dagen efter påbörjade vi vår 21 kilometers vandring från foten till startingpoint med en lunchpaus efter 11 km. Det var nästan en ännu mäktigare känsla att stå vid starten och titta tillbaka upp mot berget och veta att vi gjort det. 50 Km bergsbestigning. Vi klarade av det som en team. Men vi var inte bara stolta att vi klarat det, det hade också varit mycket roligare än vi hade förväntat oss. Nu har jag fått mersmak av något jag trodde att inte alls var min typ av aktivitet. Jag trodde inte jag var en vandrare men nu vill jag bara bestiga fler berg!


När vi stannade för lunch sålde en familj cola till oss. Lyckan var stor och njutningen behövde förevigas efter att ha levt på vatten.. havregrynsgröt och ris i 5 dagar.

Vecka 8: Vi tog en välförtjänt dusch efter 5 dagar utan dusch, slog upp tälten och vår fotograf började laga middag medan vi njöt av sol och snacks som vi längtat efter i nästan en vecka. På natten var killarna för speedade efter vårt äventyr så de bestämde sig för att det var dags för prank night. Det började med att de sprang och ruskade om mitt och Mette Louises tält och spelade hög musik så vi vaknade. När de hörde att vi var vakna öppnade de dörren och Sebastian stack in sin nakna rumpa, rätt i ansiktet på oss. Vi flög upp och ut ur tältet och jagade skrattande iväg dem innan vi gick och lade oss igen. Vi han knappt somna så föll plötsligt tältet ihop över oss, då killarna smugit upp och tyckt upp pinnarna ur marken och bottnen på tältet. När vi slutligen lyckades hitta ut ur vår "tält"-hög stod det klart. Ingen mer sömn, nu var det hämd!

Morgonen efter kom bilarna och hämtade upp oss och körde oss till ett "hotel" där vi skulle få vila upp oss ordentligt innan en lång färd hem till Playa Colorada startade. Hotellet var väl kanske inte top standard om man säger som så. Mitt, Marias och Mette Louises rum hade hål i taket, dörrhandtaget var av så man kunde bara öppna dörren inifrån om man hade nyckel och naturligtvis råkade vi glömma nyckeln utanför så vi var inlåsta hela natten tills Richardo kom för att väcka oss till frukost så han kunde låsa upp dörren utifrån. När vi vaknade på morgonen fanns det varken vatten i toalett och handfat eller någon elektricitet och i gången utanför var det hål i golvet. Men vi fick i alla fall sova i sängar efter 6 nätter (för mig, 10 nätter för de andra) på liggunderlag i tält.

Efter en natt på hotellet bar det iväg hemåt. Det var en så lång väg så vi behövde övernatta längs vägen så ytterligare en natt i tält väntade oss. Vi stötte dock på problem under första dagen när det plötsligt lät som någonting exploderade under bilen och golvet inne i bilen blev så varmt att skorna nästan smälte. Eftersom vi var långt ute i ödemarken fanns det ingen hjälp att få på flera timmar så det var bara att fortsätta köra med fötterna uppe på sätena, väskorna i famnen och en punkterat däck.

 

Vi anlände till en liten by som hette El Salvador där vi åt mat, kollade lite film och gick att sova tidigt för att orka upp klockan halv 5 följande morgon. På morgonen packade vi in oss alla 12 tjejer i den lilla bilen med plats för 6 personer för att minska tyngden i stora bilen där killarna som var färre åkte tills vi kom till en bilverkstad där de kunde laga den. Vi stannade och åt en annan klassisk Venezuelansk frukost/lunchrätt - Empanadas medan vi väntade på att bilen skulle bli färdig på verkstaden. Efter det kunde vi dela upp oss mer jämt i bilarna så vi kunde röra lite på oss.

Det är såhär man ska åka bil!

Vi kom hem till Playa Coloradas basecamp efter 2 dagars körtur och mycket bilbekymmer. Väl hemma var det dags att ta dykcertifikat för de som ville. Det var egentligen tänkt att vi skulle tagit det innan vi besteg Roraima men instruktören var tvungen att skjuta upp det till sista dagarna i februari vilket gjorde att jag inte skulle hinna ta det då jag skulle fara hem efter 2 månader. De som skulle stanna ytterligare en månad för volontärarbete och vidare resa till Kuba fungerade detta lika bra som första alternativet. Jag ville ta dykcertifikat så jag blev naturligtvis väldigt besviken men som plåster på såren fick jag följa med ut och dyka en dag ändå, helt gratis.

På kvällen var det avskedsfest för mig, Helene och Louise som skulle fara hem.

Lasse och Mark gör sig redo för sitt första dyk

Min tur!

Jag andas under vatten!! En dröm som gick i uppfyllelse.

Under water selfie!

Sara var också glad!

Partytime! Avskedsfest på gång.

 

 

 Dagen efter avskedsfesten var ledig till att packa ihop och säga hejdå. Helene, Louise och jag skulle nämligen fara klockan 4 på morgonen dagen efter. Alla tjejer drog ut på en avskedsmiddag på en fin restaurang och på kvällen bad alla oss att väcka dem när vi skulle fara.

Halv 4 klev vi upp och väckte de andra som stod uppe på 2 röda sekunder och sedan blev det gråt- och kramkalas. Det var tungt att säga hejdå. Vi hade alla kommit varandra så nära som en liten familj som upplevt obeskrivligt många saker tillsammans. Speciella saker, som gör att man binder extra starka band.

 

Ja, det var min 2 månaders äventyrsresa till Venezuela. Det finns inte ord som kan beskriva hur underbart fantastiskt det var. Jag uppfyllde så många av mina drömmar, jag fick så många nya vänner. Jag kan inte vara nog tacksam till mig själv för att jag tog ett mellanår, jobbade ihop pengar och for som backpacker helt själv med en grupp människor jag aldrig träffat förut. Jag utvecklades så mycket som person av att leva, resa och göra så speciella saker utan någon som redan känner en som håller en tillbaka. Man fick starta från början, på ett helt tomt blad. Med människor som hade exakt samma intresse för äventyr, kultur och adrenalin som jag. De utmanade mig, tog fram det bästa i mig. Jag växte i mig själv, lärde mig vara den jag är och vara stolt över det. En fri själ som ingen kan hålla tillbaka.
"Strong, proud and free"

Adventure Heart Venezuela
Januari - Februari 2014 ♥