söndag 23 mars 2014

My sweet Venezuela


Min resa till Venezuela! Part 1

Den 1 Januari bar det av från Åland. Efter en övernattning i ett hotellrum lika stor som en garderob var det dags att med väskan på ryggen, säga hejdå till föräldrarna innan flyget gick klockan 06.00 från Arlanda. Det var läskigt och kändes aningen konstigt att flyga iväg alldeles ensam. Helt utan någon vän eller släkting med mig alls för första gången.

Ca två timmar senare landade jag i Frankfurt där jag virrade runt ett tag innan jag hittade danskarna som skulle backpacka med mig. 19 st för mig (och även för dem) helt obekanta människor. Det var läskigt och aningen svårt att förstå vad de sa till en början men trotts att jag var den enda som inte pratade danska tog de direkt emot mig med öppna armar vilket var en stor lättnad och danskan lärde jag mig fort.

Efter mötet med mina reskamrater var de dags för 10 timmar flyg till Caracas i Venezuela, Sydamerika. På flygplatsen möttes vi upp av våran guide Richardo. En ung kille, bara 21 år, från Venezuela. Samt våra chaufförer Emanuelle och Gojo.
 
Efter 7 timmar i bilen, - runt 1 på natten kände vi att det var dags att försöka sova lite.
Bilarna vi blev hämtade med och som också var våra privata transportmedel under hela resan var en terrängminibuss och en toyota land cruiser. Sex av oss 20 fick ta lilla toyotan och resten tog minibussen. Jag hamnade i toyotan tillsammans med Stine, Stine, Maria, Alex och Mette Louise. Vi satt trångt och utan säkerhetsbälten (Bälten existerar knappt i Venezuela). Men det var mysigt och kändes mer äventyrligt än buss. Bilturen tog ca 8 timmar vilket gav oss mycket tid att lära känna varandra.
 
Myser i hängmattorna och lär känna varandra.
Våran vackra dusch. Vattnet forslades dit med lastbilar och förvarades i behållare på taken och duschen var ett litet betongrum med en trädgårdsslang direkt från behållaren med enbart kallvatten.
 
Stället vi bodde på var en liten by vid namn Playa Colorada som låg vid kusten till Karibiska havet. Vi bodde på en privat gård ägd av organisationen Insights Venezuela som vi hyrde och det var vår "huvudcamp" dit vi skulle återvända mellan alla olika äventyr.

I vår huvudcamp både åt och sov vi utomhus. Vi hade bara tak över huvudet och betonggolv men inga väggar och vi sov i hängmattor. Det låter kanske obekvämt och jobbigt men det var riktigt skönt att sova utomhus i friska luften och värmen och hängmattorna var riktigt sköna. Det gäller bara att man lär sig sova med rätt teknik.

Maten lagade vår venezuelanska matmor Carolina och vi åt vid långbord och bänkar. Utomhus naturligtvis, men under tak. Det enda inomhus område vi hade var ett litet omklädningsrum där vi förvarade våra väskor samt en toalett. det var väldigt enkelt och inte alltid så fräscht men det var vårt hem i 2 månader och vi lärde oss att älska det.
 
 
Vecka 1: Första veckan tog vi i ett lugnt tempo för att bekanta oss med stället och lära känna varandra. Vi solade och badade på stranden som låg bara några minuters promenad från campen. Det var runt 30 grader varmt varje dag och även vattnet var riktigt varmt och skönt.

En av de första dagarna väcktes vi kvart över 4 på morgonen för att vandra upp för en, enligt vår guide, kulle men enligt oss ett berg. Detta gjordes innan solen gick upp och det blev för varmt. Detta för att träna inför kommande riktiga vandringar. På kvällen hade vi sedan en välkomstfest som jag aldrig kommer minnas.

Dagen efter tog vi bilarna längs extremt slingriga och branta vägar upp till Los Altos de Santa Fe där vi vandrade en kort tur i djungeln för att se ett vattenfall, kika på utsikten och besöka ett litet kaffe och kakaoplantage.
På väg upp på vår "kulle" halv 5 på morgonen.
Tittar på soluppgången.


Hela gruppen, 8 glada killar och 12 tjejer svettiga och trötta på toppen av vår "kulle".
Räknar pengar - Vår huvudansvariga Christian även kallad Sugardaddy kom med en si sådär 60 000 Veneuelanska Bolivar eftersom vi inte kan växla till Bolivar själva på grund av regeringens bestämmelser.

 
Vår guide Richardo aka Mowgli.
Vi hittade en vild sköldpadda som bodde i vår huvudcamp!
Vår hemma-strand, Playa Colorada vilket betyder färgad strand och den heter så för att sanden var så starkt gul!
Vecka 2: Nu började vi dra igång med lite mera äventyr. Vi for ut med med speedbåt på Karibiska havet för att snorkla. Efter snorklingen tog vi i land på en ö där vi spenderade dagen med att sola, bada och dricka tropiska drinkar på en kritvit strand som enkelt nog hette Playa Blanca (=den vita stranden). Vi lagade barbeque burgers och när mörkret föll övernattade vi i sanden under stjärnorna. Mitt i natten började det dock ösregna så vi flydde in under ett tak till en övergiven strandrestaurang där vi, genomblöta, sov vidare tills jag vaknade av att jag hade en skorpion sittandes på handen. Men vad vore livet utan lite extra spänning?

Morgonen efter tog vi båtarna tillbaka till huvudcampen. för att göra oss redo för avfärd mot Orinoco Delta och djungeln. Efter 6 timmar bil och en halvtimme båt längs Orinoco floden anlände vi till vår camp som var rena djungelparadiset. Vi sov utomhus i hängmattor med myggnät runt under palmbladstak och trägångarna genom hela djungelcampen var upplysta med facklor på kvällarna och om nätterna somnade man till djungelns alla ljud.

Vi spenderade 3 dagar och 4 nätter i djungeln där vi tog båt längs floden till ett warao indiansamhälle där vi hälsade på indianerna som levde på gammaldags vis, köpte deras hantverk och testade laga egna waraoindianska armband. Några av killarna smakade även på indianernas "godis" som var en tjock levande larv som man tog bort huvudet på och sedan åt direkt som den var. Vi fiskade pirayor till solnedgången, låg på bryggan och tittade på stjärnorna, hade spanskaundervisning och gick på djungelvandring där vi fick kämpa för livet för att inte sjunka ner till höfterna i lera. Vatten drack vi ur ett träd och maten lagade indianerna åt  oss. En av dagarna paddlade vi kajak genom smala kanaler ut till en hydda där vi övernattade. Vi satt på stockar och åt middag med pannlampor i mörkret och varje kväll slogs mot djungelns alla mygg. Det var verkligen en upplevelse för livet!
 


 

Orinoco Eco Camp, där vi bodde i djungeln.
Hälsar på Warao indianer

Provar göra indianhantverk.



Jag, de danska pojkarna och de söta indianbarnen!

Paddla genom vattenväxter... Säg hej till armträning!
Fiska pirayor!
Snygga inför djungelvandring. Långbyxor, regnjacka och djungelboots var vad som gällde!
Dricka vatten ur ett träd.

Vecka 3: Efter några dagar i djungeln återvände vi hem till huvudcampen i Playa Colorada. Dagen efter gjorde vi en kort utflykt till Cumana som var den första grundade staden i hela Sydamerika. Vi besökte ett litet museum och provade på Cumanas seafood. Sjukligt gott!

På kvällen hade vi danslektion för att lära oss dansa salsa. Alla var lite nervösa så vi mjukade upp oss med lite öl vilket ledde till en salsalektion full av skratt följt av fest kvällen lång med salsatema.

Dagen efter fick vi sovmorgon till klockan 7 (Blev väckta av den gassande solen). Efter frukost drog vi tjejer in till den närliggande staden Puerto La Cruz för att hitta ett internetcafé samt fara till ett shoppingcenter. Smarta backpackers som vi var shoppade vi inte särskilt mycket mer än det nödvändiga.

Den 16 Januari på kvällen bar det sedan iväg mot Anderna och studentstaden Merida där vi skulle spendera de kommande 12 dagarna. Det var en resa på ca 20 timmar där vi började med att åka en riktigt bekväm och fin nattbuss i 15 timmar. Däremot var det iskallt på den för de hade så mycket air-condition på så vi satt ihopkrupna i våra sovsäckar. Därefter möttes vi upp av våra chaufförer för ytterligare 5 timmar i våra bilar på slingriga smala bergsvägar. vi gjorde ett stopp på 3500 meters höjd i Anderna för lunch innan vi fortsatte vår resa.

Väl i Merida fick vi skippa våra hängmattor ett tag då vi sov på ett gästhem så vi fick sova i rum, i riktiga sängar och duscha varmvatten för första gången på 2 veckor. Som den studentstad Merida är måste vi ju testa på nattlivet så första kvällen fixade vi alla oss lite extra fint, förfestade på gästhemmet och drog sedan ut på en väldigt fin klubb.

18 Januari var en ledig bakisdag men på kvällen när vi skulle ha vårt dagliga middagsmöte om vad som skulle hända nästa dag släktes plötsligt korridoren ner och vår guide Richardo, våra spanskalärare Yenndy och Jonathan, vår fotograf Alejandro, Sugardaddy Christian och matmor Carolina kom bärande på två tårtor och sjöng födelsedagssången på spanska för mig och Mette som båda fyllde 20 (Mette den 18 och jag den 19 Januari). Christian sa sedan att det var tradition i Venezuela att födelsedagsbarnet tar en tugga från tårtan utan att använda händerna före man skär upp den så Mette och jag böjde oss fram mot våra tårtor och då tryckte de ner våra ansikten i dem.

19 Januari, min födelsedag, spenderades på paintball banan. Jag menar vad är ett bättre sätt att spendera sin 20 årsdag än med att bli skjuten? Men det var riktigt roligt. Vi spelade först 6 st spel i skogen och efter det körde vi turnéring på speedball banan.
 
Fattigt och trasigt i Venezuela och så vår partybil med på ett hörn.
Så har jag ätit råa musslor, ostron och bläckfisk!
 
Salsalektion
I väntan på nattbussen.
Förbjudet att tuta (I Venezuela tutas det typ mer än i New York och Italien tillsammas)
Richardo lastar väskor på taket till bilen.
Och de som inte fick rum på taket hamnade i lilla bilen med mig, Ise, Stine, Maria, Alex och Henriette
3500 meter hög lunchpaus i Anderna.
Sebastian beställde en pizza extra grande...
Vecka 4: Merida är inte bara en studentstad. Med sin otroliga natur uppe i bergen är den ett sant mecka för äventyr vilket vi fick testa på. Vår grupp på 20 personer delades in i 2 mindre grupper om 10 i varje för att minska ner väntetid o.s.v. vid olika aktiviteter. Dagen efter min födelsedag tog min grupp på oss hjälmar, våtdräkter och selar och begav oss ut i djungeln och bergen där vi skulle testa på canyoning. Canyoning går ut på att man tar sig fram längs en flod i en kanjon genom att vandra, hoppa, klättra, fira ner sig i och utan vattenfall och rutscha på naturliga vattenrutschbanor. Det var helt otroligt roligt. Precis i min smak, jag som gillar lite spänning och adrenalin!

Dagen efter det for den andra gruppen på canyoning medan min grupp tog på oss nya hjälmar och selar, satte oss på flaket till en pickup och åkte till en Canopy/Zip Line bana där vi skulle åka linbana bland trädtopparna. Banan är den längsta i Venezuela på över 1 km uppdelad i 8 banor som man susar fram i hängande i selen. Mellan vissa plattformar fick man klättra längs repstegar eller fira ner sig för att jämna ut höjdskillnaden.

Efter canopyn tog vi lunchpaus innan vi körde iväg upp på ett högt berg där vi testade på paragliding. Det var en lugn aktivitet då man svävade fram högt uppe i luften. Det var en märklig känsla att flyta runt i luften som en fågel och känna sig viktlös.


Tredje dagen av äventyr bestod av pendelhopp. Man står på en bro (vår var 70m hög) fastsatt i en sele och hoppar huvud först. Likt bunge jump var det 50m fritt fall men istället för att studsa upp och ner när linan spänns åt snurrar man runt så man får huvudet upp och gungar fram och tillbaka under bron. Det var en av de sjukaste upplevelserna i mitt liv. Jag var livrädd när jag stod på plattformen och tittade ner på floden, stenarna och träden nedanför och man kände sig galen när man bestämde sig för att hoppa men det var den mest underbara känslan när man väl hoppat. Fri som en fågel och adrenalinet som rusade genom kroppen. Det var så roligt!

På kvällen hade vi salsalektion fylld av gapskratt igen innan vi gick ut på en salsabar med en helt otrolig atmosfär. Fullpackat med folk och alla dansade salsa och man kände verkligen den varma färgglada kulturen och kärleken. Det hör liksom till kulturen att alla dansar. Både killar och tjejer. Och de dansar bra! Efter Salsabaren fortsatte vi till en mer alternativ bar som kändes lite mer underground där det spelades en mix av rock, alternative och dagens house/radio partymusik. Det var den sjukaste, skönaste bar/klubb jag någonsin varit på och det var en helgalen natt som jag aldrig kommer glömma!
Vår chaufför Gojo gick och köpte kokosnötter åt oss att dricka medan vi väntade på vår tur.
I slutet av vår tid i Merida var det dags för vår första bergsvandring. Vi kördes högre upp i bergen där vi tog våra ryggsäckar och började vandra i ca 4 timmar i stekande het sol. Någon timme efter lunch anlände vi till vårt stopp där vi skulle spendera natten. Campen bestod av ett litet stenhus utan dörr och fönster som användes som kök och förvaring till våra väskor. Vi slog upp tälten och bytte om från shorts till varma kläder då det snabbt blev kallt när solen gick ner bakom bergen  så pass högt upp (3500m).
 
Hygger i tältet.
Killarna byggde sig ett vattenfall.
Middag i molnen.
Gick från 25 grader varmt till närmare minusgrader på kvällen så dags för lägereld!
"Shit in cup!" Fanns inte mycket bränsle till lägerelden så vi plockade torkad koskit...


Natten var iskall. Vi låg 4 personer i ett 3 personerstält för att ligga tätt ihop och hålla värmen. Trotts skidunderställs byxor och tröja, ytterligare 2 par byxor, en tjock huvtröja, vantar, sockor och yllesockor och nerkrupen i sovsäcken frös vi som djur. När vi gick ut var det is på vattnet och när vi frågade vår guide hur kallt det var svarade han -1 grad. (Tälta i minusgrader - check). Vi började andra halvan av vandringen upp på Pan de Azucar halv 6 på morgonen. Denna gång utan ryggsäckarna som vi lämnade i bascampen. Efter någon timmes tung vandring tog vi paus och vår guide Richardo sa: "Now we're just 600 meters from the top and it's going to take about 2 hours. Up to here it has been childs play. From now on it's the real deal".  Så vi fortsatte kämpa oss upp och sista biten var det mer klättring än vandring. Det var så tungt på grund av den tunna luften så högt upp och den branta klättringen så vi gick bara 5 steg och sen måste vi stanna och hämta andan och så 5 steg igen.
På toppen av Pan de Azucar! 4600 meter över havet (Venezuelas högsta berg är 5000). Jag har bestigit mitt första höga berg!!
Endast 13 av 20 kom upp. Resten stannade i campen eller blev tvungna att vända på grund av höjdsjuka eller andra problem så det var en tuff vandring. Nu kan vi vara stolta! 4600m!
Sandsurfing ner för berget! Superskoj!
På ena sidan berget stupade det rakt ner med bara sand så där kunde vi sitta på huk och bara glida, likt sandboarding på våra fötter. Så vi surfade ner från toppen i full fart. Vi tog oss tillbaka ner till campen, tog våra väskor och började vandra tillbaka ner till civilisationen igen.

Vecka 5: Den 29 Januari lämnade vi härliga  Merida för att ta oss ner från Anderna mot höglandets slättlandskap och den varma savannen Los Llanos där vi skulle spendera 3 dagar. Det var en 12 timmars körtur i våra bilar och när vi kom fram fick vi återförenas med våra hängmattor. Vi bodde hos cowboys som lagade mat åt oss och fungerade som extra guider. På Los Llanos åkte på safari i både bil och båt för att se kajmaner (en sorts mindre krokodiler), kapybara (världens största gnagare), färgglada fåglar och andra vilda djur. Under safari turen med bil stannade vi för att fånga en anakonda vilket vi lyckades med.

 Dag två på savannen for vi ut med båt där vi såg mera vilda djur, bland annat sötvattens/floddelfiner och sköldpaddor. Vi stannade vid strandkanten för att bada i floden med pirayor, krokodiler och delfiner. Efter lunch for vi och fiskade pirayor att äta till middag. Jag och Sebastian var vinnarna i att dra in de 2 största (och fulaste) fiskarna.

Sista dagen gav vi oss ut på ridtur i den gassande solen. Det var riktigt roligt att vara tillbaka på hästryggen och ännu roligare att se killarna skumpa fram okontrollerat i de hårda cowboysadlarna. På kvällen, precis som alla kvällar i Los Llanos var det fest. Jonas fyllde 22 så vi firade honom lite extra med födelsedagssång, tal och presenter. Killarna hade köpt kalsonger, tandkräm och toapapper åt honom. Toapapper var nämligen en bristvara i Venezuela p.g.a. att regeringen satt ett maxpris på vad toapapper får kosta så ingen vill producera det för det skulle inte gå runt så det fanns inte toapapper på 99,9% av toaletterna och det fanns knappt att köpa i butikerna. Om man hade tur och lyckades hitta lite papper hade de regler om hur mycket papper varje person fick köpa. Så det var ett projekt i sig att hitta något papper alls att sno med sig i fall man behövde gå på toa. På alla restauranger och så vidare stal man med sig en hög extra servetter som man alltid bar med sig så det var en present som var guld värd
Handlat inför 3 dagars festande. På savannen fanns det inga klubbar så där hemmafestade vi bara på gården 3 dagar i rad. Vilket var nästan ännu roligare!
Richardo med en liten Anakonda på 2,5 meter

En lite större Anakonda på 3,5 meter



När vi for på safari åkte vi alla 20 i en bil för 17 personer så vi turades om att åka några på taket!

 
Floddelfin!

Piraya.

Solar på biltaket medan de kör! Skumpigt på de extremt guppiga sand"vägarna" men roligt!
Vårt boende på savannen. I Playa Colorada, Choroni och Orinoco låg dagstemperaturen på stadiga 30 grader och nattemperaturen runt 18 så det var skönt att sova utomhus. I Merida var den lite lägre uppe i bergen. Runt 20-25 om dagen och 12-15 på natten då vi sov inomhus men på Los Llanos var det mycket varmare med runt 35-38 grader om dagen och allt mellan 18-30 om natten så då var det skönt att ha lite väggar runt sig som gav vindskydd och skugga. Däremot hade vi inte glas i fönstren utan bara myggnät vilket var bra annars hade vi nog svettats ihjäl.

Efter Los Llanos bar det iväg tillbaka upp till Karibiska havets kust. 14 timmar i bil och sedan anlände vi till en liten fiskeby/stad vid namn Choroni som var ett riktigt surf och festparadis. På vägen dit var det däremot 4 st säkerhetskontroller som stoppade oss för att titta på våra pass samt bad killarna kliva ur bilarna så de kunde gå igenom deras väskor. Något sådant har jag aldrig varit med om när man kör bil längs vanliga vägar. Staden var i alla fall jättemysig och vi bodde återigen på ett gästhem i rum med sängar i 3 dagar. Vilken lyx!

Första kvällen i Choroni var det plötsligt dags att säga farväl till Nanna, Lasse och Niels som skulle resa hem/vidare ut i världen. Vi kunde inte riktigt greppa att halva vår resa redan hade passerat, att vi hade varit i Venezuela i en månad och det var dags att säga hejdå till tre i vår familj. Det kändes overkligt och konstigt och det blev många kramar och några tårar.

Fortsättning följer...


1 kommentar: