måndag 17 augusti 2015

En resa för att komma tillbaka

Hej igen!

Det var ett bra tag sen jag skrev någonting här. Senast jag skrev här mådde jag inte jättebra och valde att ta en paus för att hitta mig själv igen. Jag lade bloggen åt sidan och satsade på att hitta glädjen igen. För mig innebar det drömjobbet och en otrolig resa.

I Januari fick jag komma tillbaka till det bästa stället jag jobbat på hittills och göra det jag brinner för. Nämligen arbeta med barn. Efter 5 månader var det dock dags att säga hejdå till kollegorna och sätta mig i "skolbänken" ett tag för att bli utbildad simlärare. Skoj att få kombinera två saker jag älskar; simning och barn, och få chansen att arbeta med det direkt efteråt.

Efter det var det dags att fylla hålet jag hade i hjärtat. Så med väskan på ryggen och vandrarkängorna på fötterna hoppade jag på flyget ner till Indonesien. En resan som skulle komma att hjälpa mig på flera plan.

Efter en 19 timmar lång flygresa landade jag i Denpasar på Bali där jag möttes upp av Jeffrey som körde mig till Ubud, Balis kulturella huvudstad. Därifrån började mitt stora äventyr. Med allt från vilda apor i Monkey Forest som satte sig på min axel och tog saker av mig till fester, forsränning och traditionella marknader.
Vilda apor, överallt!
Traditionell Balinesisk efterrätt. Gjort av ris såklart!
Arbete på risfält.
Besökte ett kaffeplantage och fick se hela framställningsprocessen.
Och såklart provsmakning av en massa olika kaffe och te-sorter. 
Samt gos med Luwak djuret som bajsar delikatesskaffe åt oss.

På Bali lärde jag känna en liten grupp danskar som jag sen hängde med i en månad. Totalt blev vi 9 personer som alla kom varandra väldigt nära. Tillsammans trotsade vi våra rädslor och uppfyllde våra drömmar. Här ovan ser ni ett axplock av bilderna från vår första vecka i underbara Ubud där vi provade på mountain biking, festade, besökte ett kaffeplantage och kom den Balinesiska kulturen nära på riktigt.

I Ubud fick jag också uppfylla en dröm jag haft i några år. Nämligen prova på forsränning!
Det var nervöst men otroligt roligt att kasta sig ut i forsen för att tackla virvlar och små vattenfall. Det är definitivt något jag vill göra igen!
Line, Tone, jag, Uffe, Katrine och Mette på väg ner för Ayung river!
Vattenkrig!
Efter en tid i Ubud styrde vi kosan norrut mot Bedugul. En helig muslimsk stad på det i övrigt mest hinduistiska Bali. Här shoppade vi loss på en traditionell marknad och paddlade en konstig båt på en dimmig sjö. Här skulle också jag och Tone komma att sättas på prov. Det var nämligen dags för äventyr i trädtopparna.
Utsikten från vårt backpacker rum.
Ett heligt tempel.
Traditionell marknad där man fick smaka på allting före man bestämde sig.
Tone och Mette provar hattar.
Snake fruit.
Tine har just svingat i en lian från en plattform ca 15 m uppe i luften till ett klätternät.
Vem behöver Tarzan och Jane när man har Tone och mig?
Med en höjdskräck så extrem att jag får svindel, blir skakig i hela kroppen och det känns som det kommer svartna framför ögonen redan på fem meters höjd var det med skräckblandad förtjusning jag drog på mig klätterselen och svingade mig ut bland trädtopparna. För trotts min rädsla tycker jag det är roligt. Jag älskar nämligen att utmana mig själv och som de flesta som känner mig nog räknat ut redan är jag lite utav en adrenaline junkie som söker kicken av att göra saker som får pulsen att gå upp och adrenalinet att pumpa. Och Bali Treetop Adventure Park var ingen besvikelse. Med 8st långa höghöjdsbanor på olika höjd och nivå och ett till synes oändligt utbud av nya sorters hinder blev man aldrig uttråkad. Med allt från linbanor och klätternät till tunnlar och lianer var det en varierande aktivitet, spännande och utmanande för alla åldrar.
 
Efter flera timmars klättrande var jag hög på adrenalin och kunde knappt sitta still i bilen på väg vidare mot vår nästa destination Lovina där relaxing var vårt stora mål. Vi spenderade de följande tre dagarna med delfincruise, barhäng, sol, bad och beachvolleyboll och bara njöt som endast riktiga livsnjutare kan.
Lovina Beach, precis utanför vår rumsdörr.
 
 
När vi återhämtat oss från det tunga jobbet att njuta av livet var det dags att röra lite på oss igen. Denna gång styrde vi mot Tulamben, där stränderna är svarta av vulkaniska stenar och dykarcentren är fler än invånarna. Det var här jag äntligen skulle få uppfylla en av mina stora drömmar sen många år. Nämligen ta dykcertifikat!
 
Efter timmar av dykfilmer, bokstudier, prov, bassängövningar och fyra dyk, både runt drop off, coral garden och USAT Liberty Wreck fick jag slutligen mitt efterlängtade SSI dive kort och kunde med tårar av lycka äntligen titulera mig open water diver.
 
Efter ett par intensiva dagar i Tulamben kände vi att det var dags att byta ö. Med speedbåt lämnade vi Bali bakom oss för att istället utforska Lombok.
På vattenfallsjakt i djungeln!
På vägen hittade vi en tunnel som vi naturligtvis måste utforska. Nervkittlande att vandra i en kolmörk tunnel i berget med forsande vatten till knäna.
Traditionellt hantverk i en pytteliten by.
Paradisstränder i massor fanns det också.
Och inte kunde man ju befinna sig i sydöstra Asien, granne till Australien, utan att testa om surfingkunskaperna satt kvar ännu.
Vår transfer från vandrarhemmet till foten av vulkanen där vi skulle påbörja vår vandring.
Som ni kan se ovan bjöd Lombok på lite av allting man kan önska sig. Vi gav oss ut i djungel på promenad för att bada i vattenfall och snubblade över en tunnel som vi naturligtvis måste utforska. Vi testade på vågorna i Indiska Oceanen samt hälsade på i en liten by där de lever på gammaldagsvis, följer sin gamla tro och helt enkelt lever i sitt egna lilla samhälle. Det var som om tiden stått stilla där. Det bodde ca 150 personer i byn och alla bodde i små hus byggda av någon slags strå med golv av trampad kobajs.
 
Efter att ha spenderat några dagar för att utforska den nya ön var det dags att förbereda oss för vårt nästa stora äventyr. Vi packade väskorna, snörde på oss vandrarkängorna och begav oss mot Mt. Rinjani. Den näst högsta vulkanen i Indonesien som består av en gammal exploderad vulkankrater med en ny aktiv vulkan i mitten. Vårt mål var att på fyra dagar vandra från foten av vulkanen upp till toppen och ner igen på andra sidan.
 
Trotts att jag bestigit två svårbestigna berg (Pan de Azucar och Roraima) förut tog nog denna vulkan priset. Första dagen vandrade vi i 8 timmar. Solen gassade, svetten rann och fötterna kändes som de skulle brinna upp. Men trotts att benen kändes som de var gjorda av cement fortsatte jag att kriga mig uppåt eftersom jag visste att känslan när man stod på toppen skulle vara obeskrivlig.
Efter åtta timmars kämpande tog vi paus på bergsryggen. Vi slog läger, åt lite välförtjänt middag och kröp ihop i våra tält i ett försök att hålla värmen när temperaturen sjönk drastiskt. Klockan 2 på natten klev vi upp, satte på oss pannlamporna och fortsatte vår vandring upp mot toppen för att nå den innan soluppgången. Den sista biten upp till toppen tog ca 3 timmar och var utan tvekan det tyngsta jag gjort i hela mitt liv. Hela vägen upp var täckt av sand så för varje steg uppåt rullade man ett halvt steg bakåt. Fötterna sjönk ner i sanden och luften blev tunnare och tunnare. Vid flera tillfällen ville kroppen ge upp och tårarna var nära men mitt envisa jag vägrade ge efter. Hade jag kommit såhär långt så skulle jag klara mig till toppen. Jag ville stå på toppen av en aktiv vulkan och säga "I did it". Jag ville känna känslan av att ha klarat av en så tuff utmaning. Jag ångrar hellre att jag gjorde något än att jag ångrar att jag inte gjorde det.
 
Efter mycket kämpande stod vi tillslut på toppen i tid för att se solen gå upp över kraterkanten. Känslan är obeskrivlig. Det var mer än bara en fysik utmaning. Det blev en personlig resa. Att vara så slut att man tror man ska falla ihop vilken sekund som helst men ändå fortsätta att pressa sig och märka att man klarar mer än man tror.
 
Vandringen var dock inte slut bara för att vi nått den högsta toppen på 3726 meter över havet. Nej vårt lilla vandringsäventyr hade mer att bjuda på. När vi hade hämtat andan en stund vände vi sedan neråt igen. Denna gång på andra sidan bergsmassivet. Ner mot kratersjön och upp mot toppen på andra sidan. Denna topp var lättare att bestiga. Den var brantare men bestod av klippor och stora stenblock istället för sand och ledde därför till att man kunde använda sig av armarna och klättra upp istället för att gå och glida tillbaka neråt för varje steg.
 
Efter fyra dagar av vandrande, klättrande och tältande var vi slutligen nere igen. Smutsigare än någonsin förr och med ömma fötter men med ett lyckligt leende på läpparna och en enorm erfarenhet i ryggsäcken.
 
Efter allt slit på Gunung Rinjani hade vi gjort oss förtjänta av lite äkta paradislyx så vi bytte återigen ö. Lombok byttes ut mot den mest underbara platts jag någonsin befunnit mig på; Gili Air.
Line och Tone tillsammans med vår dive master Kimmo (som råkade vara finlandsvensk) på dykbåten.
Nöjda och glada på dykbåten efter dagens andra dyk.
 
Med det klaraste turkosa vattnet jag någonsin sett, kritvita bountystränder och sin varma vänliga befolkning blev Gili Air en personlig favorit hos mig. Det fanns inte en enda bil på hela ön utan enda sättet att ta sig runt var till fots, på cykel eller med häst och vagn. Detta ledde till att man slapp både oljud och avgaser och gav ön en speciell charm.
 
Gili Air är i första hand ett dykarsamhälle. Och med alla fantastiska dive sites runt omkring Gili öarna förstår man varför. Som nyblivna dykare tog vi naturligtvis chansen att utforska världen under ytan så mycket vi kunde. Vi vände oss därför till Oceans 5 vilket visade sig vara en fullträff. All utrustning var i världsklass, servicen var oklanderlig och stämningen på dykbåten och på hela anläggningen var supermysig.
 
Mitt första dyk sen jag blev certifierad var naturligtvis extra spännande men det gick bra. Jag och tre av de andra i gruppen valde att göra tre dyk på en dag. Första dyket var på Shark Point utanför Gili Trawangan. Vattnet var ljust blått och helt klart med en sikt på över 35 meter och de vackraste färgglad koraller man kan tänka sig. För vårt andra dyk förflyttade vi oss till Gili Meno och turtle city där det kryllade av havssköldpaddor i alla storlekar. De var överallt. Simmade omkring i vattnet, letade mat eller sov på botten. En av sköldpaddorna vi såg var enorm. Dubbelt så stor som jag. Vårt sista dyk var ett nattdyk vilket var en väldigt spännande upplevelse.
 
Efter några fantastiska dagar i paradiset med dykning, sol, bad och tropiska drinkar hoppade vi för sista gången på denna resa på en speedbåt. Denna gång med riktning mot Nusa Penida.
På Nusa Penida flyttade vi in i ett volontärhus med människor från hela världen och jobbade några dagar på ett Turtle conservation Project för att rädda och hjälpa skadade havssköldpaddor. Vi fick hjälpa till att både mata och tvätta sköldpaddorna samt fånga krabbor som skulle bli sköldpaddsmat.
Vi hade också en ledig förmiddag där vi gav oss ut på snorklingstur till Manta Point och Crystal Bay där vi fick snorkla med vilda djävulsrockor.
 
Jag matar några Hawksbill sköldpaddor.
En djävulsrocka/manta som gled förbi just framför mig.
Krabborna var läskiga och svårfångade men vi lyckades få fast några.
 
Efter ett par dagar på Nusa Penida med sköldpaddor och snorkling var det sen tyvärr dags att säga farväl till mina reskamrater. Vi ordnade en liten grillfest på stranden som slutade i kramkalas och tårar när jag slängde väskan på ryggen och satte mig på skotern till flygplatsen. Den 32 timmar långa resan hem var olidligt lång men jag var ändå så lycklig. För jag hade fått spendera en hel månad i Sydostasien i vackra Indonesien där jag fått uppfylla flera av mina drömmar, utmana mina rädslor, uppleva en helt annan kultur och möta och samspela med lokalbefolkningen och naturen. Men mest av allt, få nya underbara vänner och hitta tillbaka till livsglädjen igen.
Jag behövde få komma bort för att hitta tillbaka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar